Maine Coon

Maine Coonkatten har sitt ursprung i den nordamerikanska delstaten Maine. Rasens öden har skiftat under åren. Den höll på att försvinna helt som raskatt i början på 1900-talet, då nya mer intressanta raser introducerades. Den överlevde, mycket kanske tack vare, en grupp hängivna Maineinnevånare som bildade “The Main Coon Cat Club“. Syftet var att bevara rasen och det hölls utställningar för enbart Maine Coonkatter.  1968 bildades “The Main Coon Breeders and Fanciers Association MCBFA“ och 1976 tilldelades rasen certifikaträtt av CFA “Cat Fanciers Association. Maine Coon var här för att stanna. Den första Maine Coon som kom till Sverige, importerades från England 1987 och den följdes snart av flera.

Vad är då en Maine Coon?

Det finns många fantasifulla legender om dess ursprung. En av de vanligaste är den om de amerikanska nybyggarna som blev fascinerade av katterna som de fann i sitt nya land. De var större än de katter de var vana vid och hade yviga svansar. Nybyggarna spekulerade över varifrån dessa fantastiska katter kom ifrån och en teori uppstod.

Djupt in i de nordliga skogarna måste en tvättbjörn ha parat sig med en katt och detta hade i sin tur resulterat i den ovanliga katten. Eftersom tvättbjörn heter racoon på platsen där människorna hittade katten och man befann sig i den nordamerikanska staten Maine fick katten benämningen Maine Coon.

Blandningen katt-tvättbjörn är naturligtvis en omöjlighet men när man ser katten tycker man ändå att förklaringen inte är så dum. En annan historia säger att kattrasens ursprungliga anor återfinns hos de kattor de nordiska vikingarna medförde till Nordamerika i slutet av förra årtusendet.

Den sanna historien om rasens bakgrund är att den successivt utvecklats i nordöstra USA och att den där resulterat i en katt anpassad till de hårda klimatförhållanden som råder i området.

 Naturen är hårdhjärtad, den väljer ut de största, de starkaste och de bästa jägarna till att garantera rasens fortbestånd. Maine Coon är resultatet av ett sådant naturligt urval. Katten är anpassad till att leva i ett hårt klimat. Dess päls, som är motståndskraftig mot vatten har få motsvarigheter. Den är lång på de ställen där den kan skydda mot regn och snö och kortare på de ställen där den inte bör trassla in sig in undervegetationen. Pälsen är mjuk och behöver knappt aldrig kammas - en gång i veckan brukar vara tillräckligt för att hålla den i fin kondition.

Den långa buskiga svansen, som katten sveper om sig när det är dags att sova, hjälper också till att hålla värmen under kalla nätter.

Öronen har mer päls än de flesta andra raser (både inuti och utanpå) och detta för att skyddas från kyla och de har även stor rörlighet.

Den relativt långa fyrkantiga nosen är i sin tur utformad för att underlätta att gripa och hålla fast bytet och till att lapa i sig vatten.

Stora, runda, välpälsade tassar fungerar som “snöskor”.

Maine Coonen utvecklas snabbt och börjar gå och klättra tidigare än de flesta andra kattungar. De växer fort och är ganska välvuxna redan vid omkring ett halvt års ålder. Vid cirka ett års ålder saktar den snabba tillväxten av och fortsätter i något långsammare takt till ca tre till fyra års ålder, då de är fullvuxna.

Ljuden som en Maine Coon ger ifrån sig skiljer sig något från vad som är vanligt hos andra katter. Det påminner något om en kuttrande duva. Den jamar inte ofta, men när den gör det, sker det med en mjuk, tunn röst, som inte alls överensstämmer med kattens storlek.

När det gäller vikten på Maine Coon så håller den sig ungefär för honor mellan fyra till sex kilo medan en fullvuxen hane kan väga någonstans mellan sex till åtta kilo, variationer förekommer naturligtvis. Allt detta tillsammans plus en ca fem centimeter lång  päls så får du en katt som ser mycket stor och ibland grym ut men låt inte utseendet lura dig, de är snälla och vänliga.   De passar mycket bra som barnfamiljskatt då de älskar att leka och vill alltid vara med där man är.